Parken

I parken under trädet vid bänken

Jag tänder, hon tar ett bloss

Natten är en kista av ebenholtz

Inuti och runt omkring oss

Jag är tacksam för mina vänner

Dom jag har och dom jag sett gå

Att man aldrig vet vad som händer

Jag har älskat det så

Zigenerskan blundar, drömmer och spår

Dörrar öppnas mellan dagar och år

Allt läggs i din hand för att tas därifrån

En sanning närmar sig inifrån

Och en utifrån

Jag sitter här mitt i livet

I det som varit och det som är

Bland sånger och och sånt som blev skrivet

Knappt jag minns att jag varit där

Någon går genom rummet

Nån som vet vem jag är

Och jag har väntar länge

Väntat så länge på det

Zigenerskan blundar...

Jag har en dotter vid kusten

Jag har aldrig hållit hennes hand

Det var länge sen hon slutade vänta

På dom båtar som går in mot land

Finns det nånting jag kan säga

Så låt det bli sagt

Allt jag borde gjort

Allt som låg i min makt

Zigenerskan blundar...